Meny
Som barn blir vi lärda att klä våra känslor i ord. När ett barn gråter frågar vi vad som har hänt, var det gör ont, varför gråter du? Samma gäller när vi är vuxna och försöker säga vad vi känner – ofta på fler än ett språk. Detta märks särskilt i arbetslivet. Var och en av oss har vårt eget känslospråk, vanligtvis vårt modersmål oavsett hur många språk vi behärskar. Det språk som vi skriver mest obehindrat på är språket vi avreagerar oss med när det hettar till. Det språk som sitter djupt inne i ryggmärgen är det starkaste språket vi har.
Trots att jag ör uppvuxen i Luxemburg och Tyskland och senare bott några år i Spanien och kan fem språk flytande kommer finska alltid att vara mitt modersmål och mitt känslospråk. Finska är min stöttepelare som jag kan uttrycka mig allra tydligast på både i tal och i skrift. Men ibland måste man uttrycka sina känslor på andra språk, vilket är samtidigt en rikedom och en utmaning.
Ju bättre vi lär oss ett främmande språk under vår livstid desto närmare kommer vi känslospråket. Säkert är det möjligt att behärska flera språk som om de vore känslospråk, särskilt personer som har växt upp i flerspråkiga familjer och miljöer. Knappast kan man väl behärska ett annat språk lika väl om man inte använder det dygnet runt och samtidigt lägger modersmålet och det trygga känslospråket på hyllan.
Här är översättarna dock ett undantag. Deras expertis inkluderar att sömlöst efterlikna känslospråkets särdrag i andra språk än deras eget modersmål. Översättarna hanterar varje språk som sitt känslospråk och läsaren får en känsloupplevelse av texten, serverad på sitt modersmål. De kan brodera ut texten, använda uttryck som infödda talare kan förstå bäst och lyfta fram textens bästa drag även vid en översättning. En översättare kan liknas vid ett skyddshelgon för känslospråket. De hjälper oss att visa upp våra bästa sidor även i situationer när inte våra språkkunskaper riktigt räcker till. Vilken tur för oss!
Pauliina Jokela
Projektkoordinator och marknadsföringsansvarig
